Stenungsöns historia börjar för oss på 1300-talet, då Stenungsön första gången omnämndes i text, som bevarats till eftervärlden. Det enda vi kan säga om Stenungsön dessförinnan är att den tidvis var dansk och tidvis norsk. Bohuslän och därmed Stenungsön blev helsvenskt först genom freden i Roskilde 1658, och har så varit alltsedan dess. Namnet har under denna tid skiftat i olika skrifter mellan Staeinung Öy, Stenningööen, Stieningö och Steffingön, men under det senaste seklet har Stenungsön lokalt i folkmun helt enkelt kallats och kallas fortfarande för”Ön”. Motsvarande benämning på Stenungsund är ”Sundet”.
Stenungsön utgjorde ½ mantal kronoskattehemman och har alltid varit för litet för att helt försörja både familj och gårdsfolk. Man måste därför vid sidan av jordbruket ägna sig även åt andra göromål, vilka varit av mycket olika slag beroende på husbonde och tidsperiod.
Den Kihlmanska tiden
I början av 1700-talet köptes Stenungsön ut från kronan av en skeppare från Uddevalla. Hans dotter Inger gifte sig några år senare med Jöns Kihlman från Tjuvkil och då de båda tog över gården och Stenungsön inleddes en nästan 200-årig era inom familjen Kihlman.
Nämnde Jöns Kihlman var en självlärd jurist, som gjorde en aktningsvärd karriär inom detta område och han byggde därigenom upp en ansenlig förmögenhet. Jöns och Inger mötte även den begynnande stora sillperioden i mitten av 1700-talet med att bygga upp sill- och saltbodar samt tranhus. Deras äldste son Niklas, som sedan tog över, kom s.a.s till dukat bord genom att en av de längsta och mest gynnsamma sillperioderna genom tiderna pågick under hela hans aktiva tid. Han var klok nog att väl ta tillvara på detta och skapade en omfattande sillsalteriverksamhet på Stenungsön.
Även Niklas äldste son Jan George kunde efter övertagandet av Ön vid sekelskiftet 1800 fortsätta i faderns gynnsamma spår och njuta av livets goda. Men plötsligt tog sillen helt slut 1808, vilket för familjen Kihlman fick till följd att familjens förmögenhet därefter minskade i snabb takt. Snart nog insåg man dock att man måste finna andra sätt att skaffa inkomster och började bl.a. tillverka och sälja brännvin, det välrenommerade ”Stenungsöbrännvinet”, och senare t.o.m. smuggla sprit.
I denna familj växte systrarna Betty och Malvina Kihlman upp, men deras intressen var av helt annan karaktär. De fascinerades av de nya teorierna om varma och kalla bad i havsvatten och den gynnsamma inverkan detta hade på människans hälsa och välbefinnande. När systrarna tog över gården på 1840-talet började de med att rusta upp och måla om gårdens alla hus samt bygga ett litet varmbadhus med tre badkar. Därefter kunde dom erbjuda hugade göteborgare sommarvisten att hyra. Detta blev grunden till Stenungsön som badort. De hus som i detta första skede iordningställdes var med dagens namn Slottet, Drottningholm, Torpet, Lugnet och Wenzelsborg. Uthyrningsverksamheten måtte ha motsvarat deras förväntningar, för under 1850-talet lät systrarna bygga dels ett kallbadhus och dels tre nya villor för sommaruthyrning. Dessa var Carlsborg, Mont Alba och Höjden. Sannolikt hade dom influerats av utvecklingen av badortslivet i Gustafsberg utanför Uddevalla.
Betty och Malvina hade tre bröder, som hade ärvt var sin del av den södra och obebyggda delen av Ön. En av dessa bröder kom på 1860-talet på obestånd och sålde därför sin arvedel av Ön till grosshandlaren Carl Sirenius från Göteborg. Detta var en älskvärd, diplomatisk och en duktig affärsman. Han insåg att man skulle kunna göra goda förtjänster på att få folk att bada, bo och umgås med varandra i en ljuvlig och hälsosam miljö. Han satte omedelbart igång att i snabb takt bygga både villor, hotell och varmbadhus. Systrarna Kihlman, eller ”mamsellerna” som dom kom att kallas, insåg snart att de hade fått en både trevlig och skicklig granne, som de kunde ta stor lärdom av. De utvecklade därför ett gott samarbete till båda parters fromma.
Därmed formades Stenungsön av dessa eldsjälar alltmer till en fulländad havsbadort med uthyrningsverksamhet, hotell, restaurant och societetssalong samt varma och kalla bad och särskild läkare. Alla hus som ägdes av mamsellerna (Slottet, Drottningholm, Torpet, Wenzelsborg, Lugnet och Höjden) och av Carl Sirenius (Mont Alba, Carlsborg, Skogshyddan, Badhotellet-numera rivet, Framnäs, Varmbadhuset-numera rivet, Alphyddan, Skuggan, Furuborg och Vanahem) låg i stort sett utefter nuvarande Lagmansvägen på den östra sidan av Ön. Dessa hus byggdes alltså nästan samtliga på 1800-talet med undantag av det gamla Slottet som var äldst från ca 1678, medan Vanahem var yngst från ca 1886. Stenungsön hade vid denna tid fast ångbåtsförbindelse sommartid med Göteborg, Marstrand, Lyckorna och Gustafsberg utanför Uddevalla. Denna ångbåtstrafik började 1863 och höll på ända tills järnvägen kom till Stenungsund 1907.
Vid denna tid var samhället Stenungsund fortfarande helt litet med 106 invånare (1890). Många av dessa blev sommartid anställda av såväl systrarna Kihlman som Carl Sirenius för sommargästverksamheten, antingen i hushållet eller köket eller också för att ta hand om trädgården eller sköta om båten. Andra sålde kött, fisk, ägg, grönsaker o.dyl. och dessa upplevde ett stort uppsving under sommarmånaderna. Det blev ett värdefullt tillskott i kassan för många i en bygd som vintertid inte kunde erbjuda många arbetstillfällen.
När den sista av mamsellerna, Malvina Kihlman, gick bort 1890 , var hennes brorsdotter och tillika fosterdotter Christina f.Kihlman huvudarvinge. Christina och hennes man sjökapten Stefanus Österberg inledde denna nya epok med att riva det gamla Aschebergska jaktslottet, som säkerligen var nedgånget efter drygt 200 år! De lät uppföra ett stort tvåvåningshus, Slottet, på den gamla grunden och man kan idag fortfarande se en del av de gamla murarna från 1600-talet.
Efter Carl Sirenius bortgång 1893 ärvdes hans marker och tillhörande fastigheter av två av hans döttrar Helga och Signe, och deras makar majorerna von Post och Dyrssen. Dessa båda familjer bodde endast sommartid på Ön, till skillnad från herrskapet Österberg och deras arrendator och gårdsfolk, som var fast åretruntboende.
Badortens utveckling
Stenungsön kunde under 1800-talets senare del betraktas som en havsbadort, men övergick i början av 1900-talet till att kallas villabadort. Skillnaden är att sommargästerna under 1800-talet var familjer som hyrde rum eller lägenhet eller helt hus under en längre eller kortare period av sommaren. Vanligtvis återkom samma gäster år från år. Under 1900-talets första del byggde många av dessa egna villor på Ön och bodde där följaktligen under hela sommarperioden. Det sparades inte på vare sig ambitioner, fantasi eller pengar, när det gällde att bygga sin villa. Arkitekten Gustaf Elliot blev flitigt anlitad och under åren 1907-1920 uppfördes den ena villan elegantare än den andra, bl.a.följande: Ekebacken, Blåsut, Gläntan, Solbacken, Kockegården (nuv. Stenungsögården), Västangården, Solhälla, Furuhäll samt Nordströms stora villa som dock brann ner efter endast två år. Samtidigt utvecklades ett intensivt sällskapsliv, och många är exemplen på leklynne, spektakel och överraskningar. Det gavs soaréer och konserter av både amatörer och professionella, för att samla in pengar till olika ändamål.
En viktig del i Öns sällskapsliv var Badhotellets restaurant, där inte bara hotellets och de olika annexens gäster åt utan där åt även de som var hyresgäster i de många villorna. Carl Sirenius hade nämligen varit finurlig nog att bygga sina hyresvillor med minimala kök, så att hyresgästerna skulle föredra att äta på restauranten. Därför hade man då även sina privata fester där. Så småningom utvecklades även större och allmänna fester där såsom t.ex. ”Pyttipannafester”, då man betalade för sitt deltagande. Pyttipanna var billig men mycket uppskattad festmat, vilket restaurantens legendariska arrendator under många år, Augusta Rehnberg tog väl vara på. Hon serverade nämligen en så utsökt god pyttipanna, att den talas om än idag. Hon var hustru till handlaren Joakim Rehnberg, som drev Rehnbergs speceriaffär på Sundet. Denna finns än idag inom familjen Rehnberg men numera som järnaffär.
1920 grundades Stenungsöns Segel- och Motorbåtsklubb (SSMK) av några av Öns sommarboende och den utvecklades snabbt till arrangör av alla slag av sociala aktiviteter. Således tog man hand om hela midsommarfirandet för barnen med lekar, tävlingar och dans, vilket var en tradition sedan innan sekelskiftet. Vidare startade de en simskola för alla barn. Men främst tog den tillvara det stora seglingsintresset och arrangerade kappseglingar i alltifrån små pojkbåtar till stora segelyachter. En muntrare variant var den årliga gubbseglingen, då damerna fick gasta. Även motorbåtstävlingar genomfördes vid ett par tillfällen på 1920-30-talen. SSMK blev snart ett aktat namn i seglarkretsar.
Stenungsön har besökts och bebotts av många välkända personer från såväl litteraturens som scenens värld. Den mest uppmärksammade av dessa torde vara operasångaren och tillika operachefen John Forsell, som efter ett antal somrar som hyresgäst blev sommarboende i sin Forsellska villa (nuv. Stenungsögården). En skyddsling till honom var Jussi Björling, som tillbringade några somrar i slutet av 1920-talet tillsammans med Öns pojkar och flickor i övre tonåren. Han gästades också av många av operans artister såsom Einar Beyron & Brita Hertzberg, Joel Berglund, Helga Görlin och Einar Larsson. John Forssell var mycket road av soaréer och spektakel, och han tog även med många av sina likaledes sjungande gäster till sådana aktiviteter.
En av teaterscenens största primadonnor var Gerda Lundqvist, som byggde Villa Solbacken och bodde där i under hela 1910-talet. Välkända profiler av annat slag var Evert Taube, vars syster Märta och hennes man konstnären Ivar Ivarsson hyrde på Ön under några somrar. Författaren Viktor Rydberg och kompositören Gunnar Wennerberg är andra kända personer som besökt Ön under en kortare eller längre tid. Den idag så välkände konstnären Ragnar Sandberg var uppvuxen i Stenungsund och hans bror Moje drev Sandbergs speceriaffär på Sundet. Själv bodde han på Ön under några år på 1960-talet.
De privatbyggda sommarvillornas antal växte fram tills 30-talets lågkonjunkturer satte stopp för byggandet. Efter andra världskriget kom dock framtidstron tillbaka och man började bygga mindre sommarhus, framför allt på västsidan av Ön. Efter generationsväxlingar och bistrare tider kom Öns invånare att mera representera medelsvensken, än vad som varit fallet under tidigare decennier.
Stenungsön i modern tid
Stenungsön hade på 1950-talet endast två åretruntboende familjer, vilka båda var arrendatorer och Öns ”alltiallo”. Stenungsund hade drygt 300 invånare, men i slutet av detta decennium började samhällets industrialisering, med bostadsbyggande och brobyggen som följd. När bron mellan fastlandet och Stenungsön stod färdig 1960 fanns 72 fastigheter på Ön. Då tog två göteborgsfamiljer det stora steget att vinterisolera sina sommarhus och flytta ut till Ön för gott. Dessa följdes snart av flera och sedan har antalet åretruntboende bara ökat och idag är sommargästerna endast en liten minoritet av Öns samtliga familjer. Dock rådde totalt byggförbud under tjugotalet år fram till 1997, varför Öns karaktär kunnat förbli oförändrad under lång tid. Först kring senaste sekelskiftet har mer påtagliga förändringar skett.
Idag har tomter och hus på Stenungsön åter blivit åtråvärda och de nybyggda husen har blivit större och alltmer exklusiva. Men öborna strävar efter att bibehålla dels en något gammaldags byggnadsstil och dels den fridfulla karaktären och den sammanhållande andan, som präglat livet på Ön under hela dess badortstid.
Stenungsön 2004-01-14
Marika Berglund
